av Carl Norberg

Kafka var en självutnämnd «socialistisk» tänkare tillbaka på den tiden när socialismen var tänkt att bli nästa revolutionära rörelse för de förtryckta massorna – alltså för polariseringens skull, givetvis. Den var jättenaturligtvis redan från början kontrollerad opposition som skapats av den gamla vanliga Anglozionistiska elitisten med sina globala ambitioner, som försöker att utnyttja naturliga upproriska tendenser hos allmänheten i ett falskt paradigm – att använda massorna för att få ännu större makt för några få kontrollerande av sig själva utvalda, samtidigt som massorna ändå tror att de har vunnit. En av de mest kraftfulla passagerna i Processen av Kafka är Josefs tal till sin domstols åklagare. I detta ögonblick, hävdar Josef med betongfast logik och lidelsefulla skäl där hans position stöds med vackert utformad meriterande logik och sanning. Men vad han inte vet är att den domstol som han försöker övertyga, inte alls finns till där för att upptäcka sanningen i förhållande till verkligheten. Den är till för att upprätthålla det rådande systemet som bygger på förtroende inte på vetande.

Domstolen är en bisak, en bit utarbetad teater. Deltagarna är där för att göra så att Josef, och samhället i stort, upplever det som om rättvisa har fått en rättvis chans. Josefs grunder i anförandet uppfylls med falska bifall, regisserade hån och till och med manipulerade distraktioner, allt i en regisserad teater. Slutligen kommer han att förstå att systemets syfte är att förgöra honom. Allt annat är en illusion. Internet kan inte göras gratis eller offentligt inifrån, våra domstolar kan inte börja att skapa rättvisa inifrån, inte heller politiska partier kan tvingas att representera den vanliga människan inifrån, och vår regering kan inte göras ärlig eller transparent inifrån. Systemet är byggt på det viset som det är från början, med grund i samma uppsåt, maximal enskild nytta för de som kontrollerar systemet. Systemet är byggt för att manifestera att bankernas pengar skall styra den ekonomi som kontrollerar politiken, alltså den politik som stiftar lagarna. Man får vara drygt saktfärdig nu för att inte se dessa uppenbara samband.

Att spela spelet av aktivism inom boxen för etablissemangsdominerade system är därför ännu i det nu allt snabbare växande ljuset av verkligheten, lite av att spela en låtsaslek i en surrealistisk mardröm, en bit av ”Alice i Underlandet” inom ett politiskt kvacksalveri. Att behandla våra politiker som någonting annat än vad de i verkligheten är, utgör egentligen ett bedrägeri mot oss själva i grund och botten. men upplysning är vad det är och den enda möjliga vägen framåt för individen till en ökad egenmakt. Liksom inför publiken i Josefs rättegång, bara skrattar eliten åt dessa aktivister med sina ismer, eller låtsas applådera, samtidigt som de fortsätter att verka för samma korruption och kriminella status quo. Att bevara systemet. Det kan inte främst regleras av lag vad människor tänker, samhället måste bygga på individens förståelse för funktionernas nödvändiga utseende, annars bygger diktaten diktatur. Så tankens etablering måste komma före diktat för att diktaten skall kunna nå långsiktig trovärdighet. Lagar som ingen tror på är vad det är för ett samhälle. Det finns därför också en viss grad av oärlighet i den gemensamma studien av historia. Vi ser tillbaka på diktaturer i det förflutna, de monstruösa regeringarna, de förödande krigen och de ofattbara brotten, och vi undrar hur det kan ha varit möjligt. Hur kunde människorna i just den generationen låta sådana grymheter ske? Varför gjorde de inte något? Varför har de inte protesterat? Varför slog de inte tillbaka?

Vi undrar allt detta samtidigt som vi absorberar de förteckningar över datum, namn och handlingar i böcker skrivna av andra män som memorerade andra listor med datum, namn och handlingar. Vi får lära sig att studera och undra utan att någonsin faktiskt tillämpa lärdomarna av det förflutna för att driva utvecklingen i dag. Vi betingas att hävda våra egna snäva spinn på i går, istället för att placera oss själva i rollen som våra förfäder spelade eller att erkänna att deras kamp förblir vår kamp – kampen för att förstå oss själva – våra egna känslogrundande värderingar bättre. Den moderna metoden för visningshistorik lösgör oss dessutom från det, vilket gör att det historiska verkar avlägset, främmande eller surrealistiskt. Kanske många samhällen misslyckas med att förbereda sig och agera i ljuset av tyranni, eftersom de har glömt sin egen historia, vilket gör att avvecklingen av deras kultur verkar så schizofren att de inte vill tro på vad deras ögon säger åt dem att tro. Vi dömer oss själva till att upprepa våra beteenden till givna förutsättningar. Sverige torde vara ett av de bästa exemplen på detta.

Ofta är det enda sättet att förstå en mer komplett sanning i förhållande till den föreliggande verkligheten, att istället undersöka den genom linsen av det absurda som sanning. Den större lögnen är nämligen svårare att se på grund av den kognitiva dissonans som skapas av själva ifrågasättandet. Tyvärr, vårt land, vår kultur och de flesta av perspektiven på omvärlden har i allmänhet blivit så efterblivna, fula, klena och förvridna att den enda adekvata jämförelsen är att de är mardrömmar av surrealister. Annars hade vi inte kunnat befinna oss där vi nu är – i verkligheten. Sverige har länge presenterat sig som det ultimata alternativet till dessa plågsamma mekanismer för oligarker, och för länge sedan, var kanske möjligen samhällets syfte i någon liten mån hos någon, en ädel insats. Men vårt arv av detta – är allt som finns kvar i dag – det svaga minnet av vad som egentligen bara var en mekaniskt funktionsmässig illusion. Det finns en kontingent av män och kvinnor i vårt land, tusentals av oss, som ändå helgar detta minne och försöker göra det hela helt igen, men vägen framåt är lång, fylld med kamp mot oss själva och våra föreställningar och förhoppningar bortom all räkenskap och finanser.

Vissa människor kan fråga sig hur detta kan ha inträffat. Hur kunde vi bli det monster vi skulle kämpa mot? Vad hände med den goda sidan och den dåliga sidan? Har de blivit exakt samma? Ja, men det har alltid varit samma samma sak, det har aldrig någonsin funnits tillstymmelse till ärlighet, transparens eller altruism som ledning i politiken. De av oss som har sett bortom den standardiserade slöjan av historien, vet att detta är inte tillkommet av en slump. De av oss som dechiffrerar det surrealistiska vet att det finns en metod bakom galenskapen och ett slutmål som alltid är egennytta. Men, nu måste vi resa oss upp som individer, själva tillsammans för att dra med oss fler av våra medmänniskor till en förändring. Vi måste ta steget från att vara kollektivistiskt filosofiskt materialistiskt orienterade, till att bli intellektuellt emotionellt orienterade – filosofisk idealism – som ledning för utvecklingen, vi måste förbättra oss själva som människor och individer för att samhället skall kunna utvecklas.